Varför "Amon Amarth» Det är inte riktigt klart varför de inte bara ska kalla sin stil Viking Death Metal trots dess starka koppling till de nordiska krigarna, men det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken är att männen kring Übervikinger Johan Hegg fortsätter att leverera jäkligt bra ljud och bra show. Programmet lovade brutal death, thrash, svart och melodisk death metal och det var därför ingen överraskning att många metalheads dök upp tidigt. Det var inte förvånande att det skulle vara trångt, även på en tisdag. Vikingarna fick stöd från USA: Skeletonwitch, Havok och Suffocation var där för att värma upp stämningen. En helt fantastisk line-up som skakade schweiziska metal Valhalla, Z7 i Pratteln, i grunden i början av augusti!
"Amon Amarth" är spjutspetsen för Melodic Death Metal baserad på vikingamyter och legender och med detta band kom en av genrens stora till Pratteln. Svenskarna har varit en evig favorit sedan albumet "Versus the World" släpptes 2003 och har etablerat sig bland de bästa livebanden med många turnéer och festivalframträdanden. ”Skeletonwitch” från Ohio öppnade kvällen och vid det här laget njöt många fortfarande av sin afterwork-öl i det fina vädret på förgården och väntade på de första ljuden. Redan från början kom ”Skeletonwitch” verkligen igång, men till en början var det bara ett fåtal som lockades till scenen. Musikaliskt gjorde inslag av Thrash, Death och Heavy Metal tillsammans med sången, som är mer av en Black Metal-stil, en intressant kombination. Titlar som "I am of Death (Hell Has Arrived)" presenterades torrt och precist av amerikanerna. Pojkarna lyckades inte skapa en koppling till publiken under hela sin föreställning, vilket inte riktigt var målet med 30 minuters scentid. Snarare säkerställde ”Skeletonwitch” en lyckad start på kvällen med sitt snabba och aggressiva sound.
”Havok” från Denver har ägnat sig åt thrash metal sedan 2004 och har släppt tre studioalbum och två EP:s. De fick också runt en halvtimmes speltid och de använde den mycket aktivt och var väldigt närvarande på scenen. Kritik av samhället och politiken är standard för dem, förpackad i en snabb och intensiv tolkning av Bay Area Thrash Metal, även om Havok är mer ett ungt band i den här genren och också vet hur man använder moderna influenser. Crossover-element kunde också höras, med vilka de obevekligt underbyggde texterna i låtar som "Give Me Liberty... Or Give Me Death". Utan vidare startade New York "Suffocation", kvällens sista supportakt. Bandet grundades för nästan 25 år sedan och anses vara en veteran från brutal död. Från konsekvent mörka, aggressiva growls till snabba trummor till djupa, enkla riff, männen erbjöd vad du kunde förvänta dig av dem. Tyvärr fungerade detta inte riktigt akustiskt, trummorna dränkte gitarrerna i de tystare partierna, så hela framförandet verkade lite långdraget och monotont.
Medan scenen konverterades kunde man ta en första titt på den imponerande scenuppsättningen och spänningen nådde sin kulmen med de två enorma drakhuvudena på scenen. Bara några minuter skilde de närvarande fansen från Vikings och strax efter 22:00 började det äntligen! Den första låten som "Amon Amarth" spelade var "Father of the Wolf" och de gjorde det som du känner dem: ända från början var varje ton rätt, allas händer sköt upp och framför scenen var allt nere till affärer redan från början! "Deceiver of the Gods" var titellåten på det aktuella albumet. Kortrandiga och koncisa riff, en aggressiv refräng, kombinerat med långa melodiska partier och en medryckande, rent instrumentell övergång som bjöd in hela salen att sjunga med. En bra start! Så det blev så att Johan Hegg bara kunde hälsa på de närvarande när kvällens första höjdpunkt redan var historia: ”Metal Mekka Z7 – redo för lite Metal? Det visste jag fan att du var!”. De första ropen på en dödsmur ekade genom Z7, som sångaren svarade torrt med "ja, se till att ingen blir skadad" och samtidigt var en underbart ironisk övergång till nästa låt, "Death In Fire". Det var mycket rörelse i främre delen av salen och vid bron mitt under sången höjdes allas händer igen. Frontmannen visste hur han skulle spela med publiken, tog en humörig klunk från sitt horn medan gitarristerna gick vidare till den andra, mycket mer melodiska delen av låten med precist spelade riff. När de två omedelbart spelade de första slagen av "For Victory or Death" klappade alla i publiken utan undantag.
Överlag, långsammare än de flesta titlar, skapade Johan Söderbergs sirenliknande riff en mystisk atmosfär i låten "As Loke Falls". Medan Olavi bredvid honom och Frederik bakom honom på trummorna framförde sina partier exakt, sa frontmannen och basisten från drakhuvudena hej. Det sparsamma gröna ljuset bidrog till att den imponerande scendekorationen inte missade sin visuella effekt även utan eld. Trots det var detta bara en trevlig sidogrej, för framförandet av "Amon Amarth" levde från deras otroligt stämningsfulla och varierande låtar och naturligtvis från Johan Hegg: utanför scenen, en oansenligt lugn, jordnära kille, han förvandlas till en otroligt karismatisk sådan under sina framträdanden, energisk krigare som imponerar med sin stämningsfulla, autentiska sång. Herr Hegg bevisar att han kan visa upp sin orgel lika imponerande live som på skiva. Mannen kunde faktiskt tros vara den sista ättlingen till vikingarna. Hela bandet var i bra form, killarna verkade vara redo för showen och spelade helt felfritt och med mycket entusiasm.
"Guardians of Asgaard" fick mosh pit att röra på sig som ingen annan låt och "Shape Shifter" var den sista låten i halvleken, som nästan uteslutande innehöll låtar från de nyare albumen. Under en kort paus stirrade bara de två drakarna in i mörkret med spöklika glödande ögon. Publikens ihållande applåder frös när fåglarnas rop i fjärran började den andra delen av konserten. "Cry of the Black Birds" var starten på en serie hits från de tidigare skivorna. "Asator", "Valhall Awaits Me" eller "War of the Gods" är Amon Amarth från gamla dagar! Saker och ting blev episka med "Embrace of the Endless Ocean", låten berättar den hisnande historien om en krigare som drömmer om sina vinterlandskap på vägen hem, men slukas av det vidsträckta havets isiga vågor. Än en gång bevisade "Amon Amarth" hur melodisk och känslomässig death metal kan vara. Och varje låt hyllas frenetiskt av publiken.
Med ”Victorious March” fick mer energiska ljud övertaget igen och blev ett riktigt triumftåg genom Pratteln. Publiken hade inte fått nog än och så det var inte konstigt att killarna på scenen inte ens agerade som om den sista låten i det vanliga setet verkligen var slutet på kvällen. Utan att tveka tog Johan fram hammaren för att introducera den absoluta sången: "Twilight of the Thunder God"! Återigen gick allas händer upp, långt hår flög vilt genom luften och hela salen sjöng med i refrängen. När Johan satte "om du är högt nog" som villkor för en sista låt nådde salens display upp hela 115.7 decibel! Inga instrument, inga mikrofoner, det var bara rösterna från den entusiastiska publiken som nådde denna rekordnivå! Med den sista hiten "The Pursuit of Vikings" satte Amon Amarth en fantastisk final. Över 1500 XNUMX strupar vrålade refrängen – påpekad av Mr. Hegg – högre och högre, vilket orsakade korta gåshud. Det hela var helt enkelt en oförglömlig show: bra stämning, oklanderlig ljudkvalitet, en balanserad och högkvalitativ uppsättning, svenskarna fick rätt att firas den kvällen! Efter sista låten seglade herrarna norrut igen till stor uppskattning och man kan konstatera att man fick mycket för pengarna denna kväll. En stämningsfull kväll på "Amon Amarth" med hennes framträdande, som tidigare 3 år tidigare, var återigen helt övertygande och förvandlade Z7 till ett dårhus.
Spårlista:
- Vargens far
- Gudarnas bedragare
- Döden i elden
- För seger eller död
- Som Loke Falls
- Vi ska förstöra
- Asgaards väktare
- Shape Shifter
- Cry of the Black Birds
- Asator
- Omfamna det ändlösa havet
- Valhall väntar på mig
- Gudarnas krig
- Segrande mars
- Skymning av Thunder Thunder
- Jakten på vikingar
[rwp-review id=»0″]