Inte alla band kan göra anspråk på att släppa ett nytt album vartannat år, turnera praktiskt taget konstant och fortfarande få genomgående positiva recensioner. Men svenskarna lyckas inspirera sina fans om och om igen och så sällar sig "Deceiver Of The Gods", det nionde albumet av de melodiska dödsmetallerna, till deras stora verk. Efter de första en eller två minuterna blir det klart att Amon Amarth håller fast vid den beprövade formeln på detta album. Kvintettens nya album är mycket bredare än deras tidigare album, med influenser från doom, heavy och thrash metal är tydliga. Amon Amarth sa själva att de ville ha mer aggressivitet i sitt nya album och man kan förvänta sig ett bra album med typiska sound och bandets vanliga vikingism.
Fräscha, nya riff, dels utlöst raseri, dels fina harmoniska melodier, återvunnen vokalvariation och här och där textmässigt finns det mer än Battle, Fight, Sword and Honor – även om de generellt sett såklart har förblivit trogna den mer raka lyriken . Det är särskilt värt att nämna att de lade sig i händerna på Andy Sneap, som redan har producerat vem vet hur många metallskivor, och han kunde ha slängt till det, men det gjorde han inte, eftersom albumet låter perfekt som Amon Amarth. Instrumenten har inte bara blivit hårdare och starkare, även sångaren Johann Hegg har genomgått en utveckling, så hans röst på det nya albumet är ännu starkare än den var på de tidigare albumen. Missförstå mig rätt, Amon Amarth håller inte på att återuppfinna sig själva. Där och då hänger fortfarande kvar intrycket av att ha hört den eller den delen i en annan låt på ett mer liknande sätt.
Efter alla dessa år har Amon Amarth lyckats återuppfinna sig själva inom ramen för sin "korsett" utan att glömma sina rötter. De uppnådde också målet att få in mer aggressivitet i albumet, som man hör redan från början med titelspåret på albumet, som utan tvekan har sina rötter i thrash metal. Brutala thrashgitarrer dundrar här från första till sista sekunden av låten. Direkt efteråt fortsätter vi med låten "As Loke Falls", som påminner lite om gamla Iron Maiden-titlar. De andra låtarna på skivan behöver inte gömma sig när det kommer till kreativitet, aggressivitet, tyngd och melodi. "Father Of The Wolf" är en typisk psalm i den goda "Guardians Of Asgard"-traditionen, som nästan är oundviklig för framtida liveaktiviteter. Jag tycker faktiskt att det inte finns mycket att klaga på. Bara de något skrymmande men ändå något konsekventa "Shape Shifter" och "Under Siege" är, enligt min mening, för förutsägbara, men det är det. Låten "Blood Eagle" börjar med en något oroande inspelning av en döende man, men direkt efteråt börjar bandet i gammal stil. En tryckande kontrabas, rivande gitarrer och den koncentrerade kraften i Johann Heggs röst dominerar detta, liksom de flesta andra låtarna. Här lyser en bra portion Slayer igenom, vilket passar låten och själva skivan jävligt bra.
Precis som med sina tidigare album har Amon Amarth tagit in förstärkningar även denna gång, för "Deceiver Of The Gods" i form av den tidigare Candlemass-sångaren Messiah Marcolin. Marcolin hörs tillsammans med Hegg på låten "Hel", som inte bara har en framstående gästsångare, utan även sticker ut stilmässigt från resten av låtarna med sin doom metal-attityd och är välsignad med ett riff som det. Amon Amarth verkar ta. De nya ljuden är nästan uppfriskande och erbjuder den variation du har väntat på hela tiden. Men det var inte allt: med den sista titeln "Warriors of the North" gick Amon Amarth ett steg längre. Spåret varar helt enkelt längre än åtta minuter och är i princip inget annat än en segerlåt. Han täcker flera aspekter av metall utan att tappa kontakten med det faktiska ämnet. Men samtidigt gör det också klart att det inte kommer att ske någon förändring inom kort.
Enligt min åsikt är "Deceiver Of The Gods" den logiska utvecklingen av "Twilight Of The Thundergod" och för att vara ärlig trodde jag inte att Amon Amarth skulle ha kvaliteten på detta verk - eftersom "Twilight..." är en av mina absoluta favoriter genom tiderna – skulle uppnå igen. Den goda, men inte riktigt enastående ”Surtur Rising” bekräftade detta antagande, men den här gången visade Stockholmspojkarna att jag hade fel. Albumet är en tydlig utveckling för bandet, som har vågat kombinera fler stilar än de någonsin gjort tidigare. Männen förblir sig själva trogna och beträder fortfarande en eller två nya vägar – en stig, inte en åttafilig motorväg, och förblir trogen sin stil och unnar lyssnaren dödsmetall som bara Amon Amarth kan leverera i denna form av perfektion. De nya elementen är välplacerade och man måste säga att efter 21 år av bandhistoria är Amon Amarth fortfarande där med hela sitt hjärta och varje album för med sig bra arbete. Det är precis så du vill bli serverad ett nytt Amon Amarth-album och inget annat sätt. Det är ingen skada att lyssna.
Spåra Lista:
- Gudarnas bedragare
- Som Loke Falls
- Vargens far
- Shapeshifter
- Under Siege
- Blodörn
- Vi ska förstöra
- Hel
- Coming Of The Tide
- Nordens krigare
Den begränsade upplagan släpps i en digipak i en bronsfärgad box av hög kvalitet med en präglad logotyp inklusive en separat bonus-CD och affisch. Bonus-CD:n innehåller ytterligare fyra nya låtar inspelade i stil med hårdrocks- och metallegenderna Judas Priest, Black Sabbath, Motörhead och AC/DC.
- Brinnande städ av stål
- Satan reser sig
- Snake Eyes
- 4. Stå upp för att gå ner
[rwp-review id = "0"]